År 1520 påbörjades ett gigantiskt arbete med att förse Sala silvergruva med vattenkraft för att kunna förädla silvermalmen. Sjön Långforsen var ett av de första vattenmagasin i ett vattensystem som sedermera skulle omfatta inte mindre än 68 konstgjorda sjöar.
Här vid denna sjö uppfördes ett dammvaktarboställe. En av de första dammvaktarna hette Måns Olsson. Det är efter denne man som den nuvarande serveringen fått sitt namn. Måns Olsson började med en blygsam servering, men under årens lopp utvidgades densamma och blev sedermera restaurang. Måns Ols var välbesökt redan på 1700-talet och det inte minst tack vare försäljningen av starka drycker jämte maten. Läs mer om Måns Olsson (Ruwall)
År 1831 upphörde damvaktarsysslan vid Långforsen. Marken hyrdes ut och det blev arrendatorns uppgift att se över vattnet och damm- fyllningen bort mot gruvan. Under 1800 talet genomgick utvärdshuset stora förändringar och inget av det gamla huset finns kvar idag. Måns Ols var under sommarsäsongen i slutet av 1800-talet stadens centrum när det gällde nöjen. Här kunde 1000-tals besökare vistas vid karnevaler, uppträdanden, tävlingar och liknande tillställningar.
I början på 1900-talet förändrades synen på alkohol och nykterhetsrörelsen växte sig allt större. Följden av detta gjorde att utskänkningstillstånden successivt drogs in. 1922 tog nykterhetsrörelsen Enighet över Måns Ols och genast planerades en ombyggnad av ut- värdshuset.
Planerna lades på is och inte förrän 1961 byggdes huset om. Det är samma hus som står idag och våren 2002 köpte Sala kommun utvärdshuset och det arrenderas sedan dess av oss. Numer är Måns Ols en fullfjädrad restaurang med inriktning på svensk mat gjort på traktens råvaror.
Välkomna in på middag, lunch eller kaffe med dopp.
Denna text är tagen från Svenska familjejournalen Svea
Nr 47 22 november 1890
Utvärdshuset Måns-Ols vid Sala
är beläget ungefär 3 kilometer från den lilla bergstaden, på senare tiden ytterligare ryktbar genom sitt ’ numera rationellt bedrifna silferverk. Om en turist vid midsommartid, efter att ha skaffat sig ett tidsenligt logis å det eleganta stadshotellet, önskar sig en vackrare natur än hvad stadens allra närmaste omgifningar kunna erbjuda, så kan man tryggt tillråda honon att göra en promenad till ofvannämnda, i ordets fullaste mening idylliska ställe.
Sedan han passerat de vackra, trädomgifna, med skuggiga promenader genomskurna »dammarna», kommer han efter en kvarts timmes marsch ofver solbelysta med ungskog bevuxna backar fram
till den s. k. Gröna gången.
Ovillkorligen stannar vandraren där, öfverraskad af den yppiga vegetation som utbreder sig här på båda sidor om kanalen – en kanal, som lär ha gräfts af krigsfångar på 1600-talet och tillkommit
för att tillgodose grufdriften med behöflig vattenkraft. Digerstammiga löfrika alar, gran och tall af kolossala dimensioner, täta, nästan ogenomträngliga snår af hägg och vildrosbuskar, hvaremellanJätteormbunkar breda sig, – i allt detta rör sig en ovanligt rik fågelvärld, sjungande och kvittrande. Det är nästan som om man kommit ut i en fågelafdelning af en zoologisk trädgård.
Följer man den starkt skuggiga gången längs kanalen, så kommer man förbi åtskilliga täcka villor, vänligt inbäddade i den rika grönskan; och snart ser man ett bredt vatten glittra fram mellan trädstammarna.Det ar Långforsen, hvilken af A. U. Bååth besjungits i hans senaste diktsamling »På gröna stigar».
Framfor denna inejö är det utvärdshuset Måns Ols ligger. I början af århundradet var det ett damvaktareboställe och från denna tid har det sitt namn.
Uppkommen på ställets öfre veranda har man nedanför sina fötter det holmpryddra, med björk- och alskog omkransade vattnet. I sanning lönar det sig att här tillbringa en vacker sommarafton, da solen sjjunker på andra sidan sjön bakom Möklinta skogshöjder, och då, såsom Bååth säger:
Nu blänker stålblått i ljusa natten
Långforsens tigande, djupa vatten;
kring sjö, som stillnade efter hand,
dra tysta skogar sin mörka rand.
Vattnets och luftens färgskiftningar äro här af erkändt ovanlig färgprakt.
